ñuñoa santiago mars 2014
du hånglar så bra
glöm april
vi vill ha dig
w
allt blir konstigt
mitt hus
mitt hus ligger halvvägs upp på en gata ungefär där den svänger och med ett berg på andra sidan och mitt hus har bräckliga svala fönster som när det regnar har samma färg som asfalten och när det är sol som himlen och grannens tak. och om du ser ett hus som är grått så är det nog mitt
ibland får jag post till huset, förut hade vi en bronsfärgad brevlåda men nu har vi en grå. en gång på lågstadiet fick jag ett brev med ett armband av ståltråd som en kille hade gjort till mig kuvertet var alldeles mjukt o nästan fransigt. han hade skrivit ”för att visa min kärlek” på en lapp och jag gömde allt i lådan under skrivmaskinen för jag tyckte synd om honom som inte skulle få något svar tillbaka och jag tyckte synd om mig som inte ville skicka något tack tillbaka. han brukade göra ringbrynjor i skolan av ståltråd som han virade runt pennor och fogade ihop och brynjorna vägde sju kilo och han var redan ganska ledsen tror jag
runtom huset ligger hela året strösslat i kvistar och stenar och det är alltid eklöv insopade vid trottoarkanten. på nätterna kommer jag hem full och själv till huset men förr när mitt liv var yngre kanske man säger?gick jag hem på glitter eller sånt med killar som jag kysste hejdå på trappen nästa morgon och vi sa att vi ses och vi kom tillbaka nästa helg och kysste varandra hejdå och de gick en sista gång var och en av dem snabbt gick dem så jag stängde dörren till huset snabbt en sista gång snabbt kyss stängde dörren till huset snabbt och såg dem försvinna bakom där vägen svänger
på andra sidan gatan växer vitsippor. det rör mig inte men jag tänker på det ibland. från mammas fönster ser ekarna ut som solfjädrar på berget. på våren vecklas de ut framför allt bleka och skyler månen för mig och på vintern sträcker de sina stela armar uppåt. jag brukar inte vara på berget men ibland går jag upp o svalkar mig. jag ska gräva ner något här någon gång men jag vet inte vad. vad behöver man behålla vem vill behålla mig vem gräver ner mig upp för berget under ekarna
i huset tittar jag genom fönstren på inget speciellt. böjer mig ut och kollar på hur fladdrande speglingar det är i glaset. på diskbänken står mina använda koppar och jag är mitt otrevliga jag och gråter med händerna mot bröstet på sängkanten, ångrar allt jag varit och velat bli. i huset svimmar jag och kissar jag, gråter jag och slår mot huvudet, jag väntar på långhelg, tror det är snö i fönsterhöjd tiltar golvet mot mig för jag hoppas på nåt som når mig mer än drömmarna jag kvider av på nätterna
ps jag är snäll
det var någon jag skrek på när jag gick ner på knä med vattniga ögon över stearinljusen det rann gegga ur dem ögonen alltså det rann gegga som var seg den var som stearin och det är inte vikt--
det är inte viktigt vem jag skrek på jag
- paus -
gick ner på knä och skrek, jag
gick ner på knä och försökte skrika stearin ögon och skre-
-
sk-
skre-
jag
-
ss...glömde jag att man får skrika man får skrika högt men jag glömde jag gick
ner på knä stearin innan jag glöm-
-
innan jag glömde att man får sk
buenos aires
SVÄLT SVÄLT SVÄLTFÖDD
yes i want to know
name of the game
think ill miss you forever
om ni vill läsa något vettigt om vad jag gör här så kan ni läsa på klaraichile istället <3 <3 <3
hello hello ca-can you hear me?
på nätterna tränger nog min tunga ut ur munnen den växer först och fyller gommen den är en svullnande köttkörtel, det är därför tänderna darrar på sina rötter. när jag var liten tappade jag tänderna och la in dem i munnen för de var kalla och metalliska. klirrade mot tänderna som fortfarande satt kvar och var del av kroppsprojektet lilla jag. kanske slank de ner mellan kinden och tandköttet så jag frustade ut dem igen, det ingick inte i projektet. medan tungan växer krymper mina fingrar till kalla porslinsminiatyrer som man stoppat in i trolldegen på dagis. det är trolldegen som fyller mitt svalg förstår jag och pressar gommen mot ögonen och hjärnan. tills mina linser prasslar och jag gråter ut dem samtidigt som jag tänker på någon och smutsmånen glider förbi, hälsar till mig från smutsrymden fast jag uttryckligen vägrat att tänka på månar. när jag vaknar lovar jag att mickra mig så rösten blir ljus och så krossar vi glasburkar mot Folkungagatan när vi går till nattbussen och hulkar eller vad vi gör. räddas svirar. slut.
nu e jag i chile :-)
valparaíso
Om fyra veckor och fem dagar flyttar jag till Valparaíso med Sara och som om det inte räckte att vi ska få lära oss spanska och klippa radioprogram och äntligen komma bort från Stockholm och få nya kompisar, så visar det sig vara en så jävla fin stad vi kommer till också. Hänger ibland på googlemaps och scrollar mig runt på gatorna och husen är rosa blåa gula gröna och staden är byggd på 42 kullar så var man än är ser man havet och hamnen och det är varmt och hundar sover i skuggan och gamla personer sitter under parasoll och det är målningar på väggarna och elledningar längs trottoarerna och antagligen ganska skräpigt och nergånget och det blir så himla verkligt när jag på avstånd promenerar runt där fast så sjukt jag kommer liksom lära känna en ny stad? Det är massa krångel kvar med csn och eftersom varken jag eller Sara har visum måste vi fixa bussbiljett till Argentina efter 90 dagar samtidigt som jag blivit bestulen på bankkort och är luspank och mina glasögon har ju gått sönder så jag måste köpa nya osv osv. Men jag vet inte det känns så jävla jävla bra.
BLI MER HEMLIG VS. SANN?? MUNKAVLE VS. ÅNGESTGRÅT?? 14 ELLER 19?? VERSALER ELLER GEMENER???
nittonårslöfte; bli mer hemlig för det här att vara en öppen bok.... börjar gå mig på nerverna.... aah tänk att inte ropa ut minsta känslosväng till första bästa som vill lyssna. minsta rörelse blir så enorma, men cool har ändå aldrig varit min grej och verkar det inte.... tråkigt.. mitt sanna motto är ju inte hemlig egentligen utan att vara ärlig och ok att ett life á la korten på bordet leder till skam och ångest men det är ändå roligare och det kanske... är kul ändå? "värt det"??
nä, nytt nittonårslöfte; halvera antalet bokstäver i smsen, bli hemligare fast jag kanske nog är en skrikig öppen bok och i alla fall Greta säger att hon älskar det. och vad är alternativet typ låtsas act cool och strypa mig själv(.....) "ätstörningar för själen" skönt att jag börjar bra och spyr ut halva mitt innehåll och gör det till allmäna angelägenheter just det sorry
(VARFÖR KÄNNS DET PLÖTSLIGT SOM TYP... DECEMBER REBORN???)
internet är... komplicerat.... ännu ett classic tecken på.... 14...... suck & godnatt....
om håkan i göteborg
Tog tåget i lördags morse klockan sju för ett dygn utan boende i Göteborg med sex kompisar, vi skulle se Håkan och bil fulla var planen och det var så jävla roligt jag vill verkligen visa er. Kom fram mitt på dagen, satte oss vid kanalen och åt och drack öl och blev asfulla vid tretiden, hängde med ett gäng som skulle på Summerburst, moonade åt Paddan, spelade ölspel dansade tills hits och sånt. Här är nästan hela gänget på bilden, Ahmet Hamilton Anton Bill Elis jag Henrietta och så tog Elina bilden
Tog tydligen inte en enda vettig bild på Håkan, aja. Vi var kalasfulla, konserten var fantastisk och höll på aslänge, jag bölade till Nu kan du få mig så lätt och massa andra låtar och vi kramades och pussades och gömde öl i byxorna
Sen fotade jag tydligen inte på ett tag men vi tappade bort Elis, hittade honom igen, gick till Jazzhuset, köpte trefemmor, spelade ölspel i en trappa och grät åt brandslangen och Kicken. Vi hade ingenstans att sova och klockan tre åkte vi till ett rave på en strand, där är bilden ifrån
Fast vi var lite trötta och slitna
Vid åtta eller när det var var det dags för bad i vidrigt vatten
Resans hashtag var #krökentyret , såg till att måla det på en vägg också
Såg ut som att vi hade hamnat i typ Brooklyn eller Berlin :P Skoja aldrig varit på nåt av de ställena men det var coolt iaf
To decompose is to live too, I know, I know, don't torment me, but one sometimes forgets.
"Ja, ibland glömde jag inte bara vem jag var, utan också att jag var, glömde vara. Då var jag inte längre denna tillslutna burk vars förtjänst det var att jag hade hållit mig så länge, en skiljevägg föll ner och jag fylldes av ganska stillsamma rötter och stjälkar till exempel, av för längesen döda stöttor som snart skulle brännas, av nattens raster och väntan på solen, och sen också av gnisslet från planeten som var bred om ryggen därför att den rullade mot vintern, vintern som skulle befria den från dessa löjliga skorpor. Eller också var jag denna natts bräckliga lugn, snösmältningen som inte ändrar någonting och pånyttfödelsens skräck. Men det hände mig inte ofta, för det mesta var jag kvar i min burk som varken kände årstider eller trädgårdar."
Läser Samuel Becketts Molloy
