selfvalidation

Det är så mycket som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Självplågeri eller att ta itu med sorgen; 109 bilder vi är taggade i tillsammans, 109 gulnade blåmärken 109 svalnande blåsor 109 spräckta finnar. Kanske måste jag systematiskt gå igenom allt, rensa igenom systemet med saltvatten, sortera dokumentera spara lägga på hyllan i små lådor och pappersfodral. För det grumlar sig inom mig annars, blir  bångstyrigt och kväver mig när jag vaknar. Och det här talet fyra det förföljer mig! Fyra år sen fyra veckor sen fyra månader (Beyoncés lyckotal vet ni

Förstår inte vad jag ska känna, liksom finns kvällsliga telefonsamtalen när jag tagit bort numret ur hemtelefonen eller blyertsklottret på mitt nattduksbord när jag suddat ut det eller anteckningarna i mobilen när jag raderat dem?? Jag förstår inte!! För på bilderna ser allt likadant ut, vardagsrummet & tekopparna & pianot sovtröjorna blyertspennorna i skrivbordslådan de vittnar inte om någonting! Och det förvirrar mig! Om allt bara blivit en annan ton kanske. Strupen knyts; Klara ta itu med det här nu, putta inte bara bort och distrahera somna med ihoptrasslade ben (även om det också behövs)

Försöker tänka att, okej det här är så jag tar mig igenom min sorg och det kanske bara kan vara just så här, men det är omöjligt att inte jämföra och inte bli stungen tills jag SVÄLLER UPP av att veta att det inte är ett ömsesidigt lidande. (Den här underlägsenheten!!)Men det kanske får vara så att jag är den som minns, och om det är för vår skull eller för min skull vet jag inte. Och jag vet inte när det går över, har 109 blåmärken och fortsätter gråta men jag ska inte skämmas!!