mitt hus

 

mitt hus ligger halvvägs upp på en gata ungefär där den svänger och med ett berg på andra sidan och mitt hus har bräckliga svala fönster som när det regnar har samma färg som asfalten och när det är sol som himlen och grannens tak. och om du ser ett hus som är grått så är det nog mitt 

 

ibland får jag post till huset, förut hade vi en bronsfärgad brevlåda men nu har vi en grå. en gång på lågstadiet fick jag ett brev med ett armband av ståltråd som en kille hade gjort till mig kuvertet var alldeles mjukt o nästan fransigt. han hade skrivit ”för att visa min kärlek” på en lapp och jag gömde allt i lådan under skrivmaskinen för jag tyckte synd om honom som inte skulle få något svar tillbaka och jag tyckte synd om mig som inte ville skicka något tack tillbaka. han brukade göra ringbrynjor i skolan av ståltråd som han virade runt pennor och fogade ihop och brynjorna vägde sju kilo och han var redan ganska ledsen tror jag

 

   runtom huset ligger hela året strösslat i kvistar och stenar och det är alltid eklöv insopade vid trottoarkanten. på nätterna kommer jag hem full och själv till huset men förr när mitt liv var yngre kanske man säger?gick jag hem på glitter eller sånt med killar som jag kysste hejdå på trappen nästa morgon och vi sa att vi ses och vi kom tillbaka nästa helg och kysste varandra hejdå och de gick en sista gång var och en av dem snabbt gick dem så jag stängde dörren till huset snabbt en sista gång snabbt kyss stängde dörren till huset snabbt och såg dem försvinna bakom där vägen svänger

 

på andra sidan gatan växer vitsippor. det rör mig inte men jag tänker på det ibland. från mammas fönster ser ekarna ut som solfjädrar på berget. på våren vecklas de ut framför allt bleka och skyler månen för mig och på vintern sträcker de sina stela armar uppåt. jag brukar inte vara på berget men ibland går jag upp o svalkar mig. jag ska gräva ner något här någon gång men jag vet inte vad. vad behöver man behålla vem vill behålla mig vem gräver ner mig upp för berget under ekarna

 

i huset tittar jag genom fönstren på inget speciellt. böjer mig ut och kollar på hur fladdrande speglingar det är i glaset. på diskbänken står mina använda koppar och jag är mitt otrevliga jag och gråter med händerna mot bröstet på sängkanten, ångrar allt jag varit och velat bli. i huset svimmar jag och kissar jag, gråter jag och slår mot huvudet, jag väntar på långhelg, tror det är snö i fönsterhöjd tiltar golvet mot mig för jag hoppas på nåt som når mig mer än drömmarna jag kvider av på nätterna

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0