selfvalidation

jag sitter aldrig ner för det gör mig illa till mods. men tittar gärna på väggarna i huset och konstaterar olika saker som jag inte ska säga just nu. det skulle bara bli missförstånd. vilket. ja. väggarna är bleka i vilket fall som helst, och buktar lite. utåt eller inåt jag vet inte så noga. påminner om filmtitlar som ingen lägger märke till eller som inte ens tänktes igenom när de bestämdes. de påminner om något som jag drar i och drar i men som ålar sig och håller på. knepigt. tänker på att vi satt i gräset vid Årstaviken och två tjejer från Dalarna ville bjuda oss på snus men du ville inte och den ena hette Elsa och då vågade inte jag heller när du inte vågade och du tyckte nog det var äckligt och jag är ju tjej! men det tänkte jag inte på då. nej det var inte det minnet.
eller när vi sprang vid Årstaviken fast längre bort mot golfbanan, det tänker jag på nu. och du var snabbast på 3.5 kilometer kanske tretton minuter tror jag och du låg på gruset när jag kom i mål du vinglade över mig, träbron, och det klippte i mig. eller så inbillar jag mig det kan jag mycket väl göra. men nä nu inbillar jag mig att du hade tjocktröjan som vi köpte tillsammans men den köpte vi ju i november kanske. den randiga som vi hade likadana i olika färger med luva. den hade du definitivt inte. förutom när jag minns det då har du den. du har också tjocktröjan som du och jag och mamma såg på stadium som egentligen var ful men vi ville ha den du var lång bredvid min mamma. vi åkte hem i den lilla Forden som en kan dö i bara den krockar. tur att vi inte gjorde det. dina knän slog i sätet framför. väggarna ja, jag tittar gärna på dem. låter de falllllla mot mig men sen fokuserar jag blicken och de är lika tråkiga som innan. blickstilla. tråkigt.

jag vet inte vilken fot jag brukar stoppa dörren med eller vilken tand det ilar i eller för den delen vilken fot jag sätter ner först när jag trillar. tror höger. men jag ställer alarmen så tyst så tyst jag kan, fem minuter. grååååter över efterfester jag inte går på; säg att det inte var sista chansen!! SÄG DET I VERSALER!!! champagneglas nej nu får det vara nog. dricker vatten ut vattenglas istället, väntar på storm jag hörde en riktig explosion igår. kanske bara var en värmepump som dog eller nåt. drömmer om luggar jag älskar luggar. och knutar. explosionen kändes ungefär som den i mitt huvud när jag blev inbjuden och möjligheterna passerade revyyy framför mina arma geggiga lortiga ögon. tånaglarna vill inte ens vara kvar hos mig, tycker om Tara och hennes tjocka hår. alltså jag tycker om Tara, inte tånaglarna.

som när vi såg Håkan för andra gången och jag grät hejdlöst. för vi fick en dålig plats. eller vad det nu var. dålig öl. nu är väggen grön och vägen tyst och hjärtat hungrigt. konventioner fuck you.

mina bakfulla benhinnor och knän och vrister gråter i takt till de sista jag-vill-det-här-så-jävla-mycket-formuleringarna och igenslickandet av kuvertet där min ansökan till utbildningen i Chile ligger och spänner sig för imorgon postar jag brevet med mitt fula fejs leende från blanketten raka bläcksträcken inget får fucking gå fel. ibland när jag väntar på tunnelbanan och tänker på ögonfransar och stjärnor och att jag och Sara kanske flyttar till Sydamerika i augusti rinner mina ögon (men det kan vara tack vare fyratimmarssömnen plus förkylningen plus snålblåsten). vad fan klagar jag för.

jag har aldrig dansat så mycket som i torsdags (framförallt inte i mina högsta platåskor) har träningsvärk i vaderna och höfterna och mådde så f a n t a s t i s k t bra (med lite sorgedippar på Gretas axel förvisso). vill dansa på en scen med Elina Jonna Tara Greta Ahmet Helena Klara och flasköl varje kväll till allt som går att skrika till typ Like a prayer bara snälla famnar.

ikväll är kanske tredje helgkvällen i år som jag inte dricker, var på två skivor i veckan och då slutar fredagen i soffgråt för det var så jävla länge sen jag faktiskt tänkte på att det är enda alternativet och det var så jävla påtagligt och platsen bredvid mig i soffan så jävla lysande. jag skulle gråta så jävla mycket mer utan öl och dans. jag jag jag jag jag mig mig mig mig mig mig mig stoppa mig någon

hela världen mådde the cure igår, hela skolan var bakis luktade jäst hela världen var bakfull himlen och molnen tunnelbanan skanstullsbron flackade, grusgångarna fåglarna sjöng oresonligare än vanligt och word stängde ner sig själv och vilade mellan styckena till jag fick tvångsavsluta och vi satt i kaffis till Tom Waits och Håkan och väntade på att någon skulle rycka upp oss väntade på nästa tillfälle till fylledans eller i alla fall tillräckligt rena ögon för att läsa. 

jag längtar så mycket. puss vi försöker stå ut med varandra  

Tog bilden från min vän Ultrahultgren på instagram, solnedgången från montelius i eftermiddags! 

Hej vet ni, igår promenerade jag i mina nya blåa skor och bestämde; nu är det slut på självföraktet för det är inte kul längre, det är inte kul eller coolt eller konstruktivt det är hämmande narcissistiskt och tärande. Jag ska klappa mig själv på axeln säga bra gjort Klara, inte ligga paralyserad på soffan hela helgeftermiddagar önska mig vacker höga ögonglober tindrande kinder bristande läppar ljusa ögonlock för det leder ingen vart. Möjligtvis lite glåmiga mobilanteckningar.

Jag ska; (som Moa säger att det är där jag måste börja) förstå hur jag ska lyssna på min kropp och bli helt frisk från mina långsinta ätstörningar, jag vill inte vara en del av det längre jag vill bjuda på middagar steka pannkakor halsa öl och titta på stjärnorna oftare (det här är inte en tonårsblogg för inte). Jag vill inte skrika så mycket, så trött på all obefogad plats jag tar när jag är full, så trött på min egen röst mina egna sms hur jag gör mina egna problem och förälskelser till allmäna angelägenheter. Blinkande smiliesar fula förkortningar ge mig en paus!! Vill ta in saker, inte ge ifrån mig hetsiga sms ingen panik, nya lugna Klara är här. Ska bara ge kärlek och ärlighet!! Ojoj stora ord men på riktigt! (Paradoxen i att jag skriver att jag inte vill ge ifrån mig något, vem tror jag att jag eee hahaha). Träningsläger i ödmjukhet kanske. 

Det kanske är en början, Allan Edwall Simon and Garfunkel och Jeffersson Airplane. För så mycket är fint ändå fast så mycket är så fult, liksom att det i en så på många sätt ful värld finns så fina vänner!! Blir hänförd av all välvilja ååååh burriburriburri!!!! Jag vill lyssna på dem när Helena och Sonja säger var ärlig bara och jäkta inte, jaga inte och jag vill lyssna på dem och titta i ögonen klappa på fingrarna stryka håret bakom örat. 

Jag är rädd för våren, mars 2009 sitter fortfarande kvar i dammgruset och strokes-låtarna (on the other side!!!) solnedgångarna och hjälp gud när körsbärsträden börjar blomma får en fly då?? Sen tänker jag nej, nya lugna Klara nu! Jag kan göra mig en egen vår nu, jag klarade en egen vinter jag kommer klara en egen vår och jag ser fram emot det!!

PS. Så här mår jag i form av en spellista; mår fan ganska bra
PS2. Hjälp vad ni är fina