selfvalidation

I två och ett halvt år, som är trettio månader, som är niohundrafjorton dagar har vi varit vi och vi har gått från tandskallrande kyssar till flytta-hemifrån-tillsammans-planer, för det måste ju vara det enda rätta.

Min bästa vän. Och jag är så huvudstupa kär. I hans mjuka hud, varma händer, trygga närhet. Hur han lyssnar vid matbordet (och äter så många potatisar), att det alltid står tomma koppar på hans rum som jag ställer in i diskmaskinen. Hans mjuka välanvända tandborstar. Att han köper den dyraste honungen på konsum. Hur besviken han blev när han tappade bort Den allvarsamma leken, hur han bäddar ner mig igen på morgonen när han börjar skolan tidigare än jag, all hans klokhet.

Hans skjortkragar, att smyga in händerna på hans rygg under tröjan när vi är utomhus och det är kallt, ärren på hans händer (och historierna om dem), våra brottningsmatcher som jag alltid förlorar och att han alltid somnar innan mig. Att han är så dålig på att fylla i enkäter med sin spretiga handstil och att han älskar Stora Nallen nästan lika mycket som jag gör.

Två och ett halvt år.