en uppdatering
De senaste dagarna har jag glatt mig över våren, träffat fina Filippa efter lång tid ifrån varandra, gått i sjukligt många skoaffärer utan att få med mig någonting hem, pluggat naturkunskap franska spanska engelska, ätit så mycket veganskt jag kan, blivit utelåst, brottats med Morgan och köpt mat på Goodstore. Och suttit med mamma på altanen i solen och blivit ledsen över min lill-katt som är hos veterinären för hon blev påkörd av tvärbanan men mår relativt bra. Nu ska jag dricka vin med mina två bästa personer i hela vida världen.
dina
Kvällsfikade med Dina i söndags, promenerade över en tom Götgatsbacke, höll armkrok och log mest över att äntligen få träffa henne. Berätta om Bilbao, lätta på hjärtat, lyssna på hennes klokheter. Jag har känt Dina i fyra och ett halvt år och vi delar så mycket. Högstadieminnen vänner viljor tankar. Min fina hjärtevän.
lördag hos Alice
I lördags bjöd Alice hem några vänner till sig för att leka lekar och dricka trefemmor. Jag hade hemskt ont i magen men blev omhändertagen och lyssnade mest.
Efter mycket galenpanna somnade jag Alice och Johanna bland ett berg av duntäcken och kuddar. När vi vaknade var det sommar i lägenheten och vi åt frukost till First Aid Kit, berättade framtidsplaner och anförtrodde. Och nu är det ju faktiskt som vår.
bilbao del tre, torsdag fredag
Baskerna hyrde en buss åt oss och med den åkte vi till San Sebastian som är en liten kuststad med gamla hus, marknader och ständig närvaro av hav. Så väldigt fint.
Hahaha Dina
Vi promenerade, tittade i skivaffär, åt mosiga jordgubbar och pinxos, satt länge på uteserveringar och var nästan trötta på varandras konstanta och ständiga sällskap. Skrattade högt, sprang runt på stranden, lekte namnlekar, berättade om våra första hångel/tvångel och njöt så mycket över att få vara där med just dem.
Kom hem till Bilbao och tittade på fotboll på Irish pub, lekte jag har aldrig (yo nunca!) och försökte äta solrosfrön.
Hängde i lonjan där vi spelade pingis, lyssnade på abba och pratade om det spanska skolsystemet. Fina fina spanjorer. Lärde dem svordomar på svenska också, håååra, hååååra.
På fredagen drog vi till Guggenheim-museet men var utmattade efter en vecka med spanjorer, orkade knappt stå upp. Posade i alla fall vår bästa pose, el rock escondido.
Ååååh Gorka! Världens bästa kompis-bild.
Sen klädde alla ut sig, basker gillar ju det som sagt, och vi åt på den mest suspekta restaurangen i bergen och fick gratis öl och kalimutxo, hur mycket vi ville. Det är ett under att spanjorerna blir äldre än tjugo. En liter vin kostar fem kronor, en liter vatten kostar minst tjugo. Va? Vi sjöng för Elina också som fyllde arton!!
Kvällen blev bara än mer suspekt när de efter mycket om och men tog oss till en gränd där det var en svartklubb i en lada. Jag hängde med mina brandmäns-kompisar, dansade till Beyoncé och mådde så himla bra.
På något sätt hamnade jag på tunnelbanestationen och lite vemodig och nostalgisk åkte vi hem för sista kvällen. Men mest glad över vilken fantastisk vecka det varit. På lördagen gråtkramade jag Gorka hejdå och sa att vi ses i sommar.
Saknar redan gänget, att leta wifi och att fika flera gånger om dagen, men the golden heart of friendship lever vidare.
torsdag
I torsdags träffade jag Bilbao-gänget, lagade vegan-middag i Moas fantastiska lägenhet, drack baskiskt vin och äppelcider, längtade lite tillbaka och planerade återresa i augusti. Bra sätt att tillbringa en torsdagskväll på. Igår åt jag middag hos Morgans mormor och var glad över att ha lov trots att jag har alldeles för mycket att plugga.
dokumentärfilm Gzim rewind
Jag har aldrig gråtit så mycket till en dokumentärfilm som till Gzim rewind. Hulkade framför teven tills det bildades någon slags klistrig flod av snor och tårar som letade sig ner mot hakan.
Gzim är fyra år när han och hans familj flyr från krigets Kosovo till Norge, men efter bara något år tvingas de fly därifrån vidare till norra Sverige. Gzim blir kompis med en filmare som följer honom under åtta år, tills det att han blir utvisad till Kosovo igen. Det enda jag kan tänka är att så här får det inte vara, man kan inte rycka upp ett barn med rötterna så många gånger, man kan inte inte förstå det. Om ni ska se någon dokumentär i år så se den här, den är dessutom bara en timma.
aux quatres coins du monde
Idag har jag darrat och skakat och varit modigare än jag trodde jag kunde. Visat mitt svagaste jobbigaste, pratat om det sårigaste, plåstrat om och sagt men det är okej nu. Gråtit tyst på espressohouse och fått och gett de varmaste kramarna. Kan till slut efter veckor av konstant brus och ryck i hjärtetrakten andas ut slappna av vara trygg. Tänka hon lyssnar och hon vill berätta och vänner kan vara det finaste man har.
bilbao del två, tisdag onsdag
Vi åkte buss till Gernika, tittade på den fina staden, berömda ekar och en oäkta Picasso.
Fortsatte till den fantastiska fiskebyn Leketio där vi åt bocadillos con tortilla de patatas allihopa. Skrattade på stranden, tog hopp-bilder och ville kunna komma ut till ön i bakgrunden.
Det var verkligen en av de finaste byar jag sett. Vi satt timma efter timma på ett café där alla gubbar hade basker. Drack te och kaffe för alla våra småmynt, pratade och pratade om sorgliga öden för folk man känner, hur man kan vara tillsammans i tre år och bestämde att vi måste måste åka hit igen i sommar.
På onsdagen tittade vi på baskiskt youtube-marathon, promenerade på en bro, blev förskräckta över automater som man kunde köpa levande maskar i (för att fiska med alltså) och tog foton i fotoautomater.
En av de bästa sakerna på hela resan var när vi åt lunch på Café Iruña, trerätters med vin för 130 kronor!! Så gott och fint och så himla bra gäng. Pratade hetsigt om sms-pussar, feminism, att bli journalist, lärare, vänner och framtidsplaner. Skålade för mycket och var högljudda turister. Alltså <3<3<3
Sen visade Gorkas pappa bilder på en liten Gorka som nyckelpiga, jordgubbe, pingvin, indian, prins osv. osv. Basker älskar att klä ut sig.
arton tusen bilder
Igår krashade min dators hårddisk och med den försvann arton tusen bilder från fyra års tid. Jag orkar inte tänka på det, inte alls. Anledningen till att jag fotar och har fotat så mycket är just för att det ska finnas kvar så jag minns, så jag kan titta när jag är gammal och visa för Morgan hur vi såg ut när vi blev tillsammans. För jag har så dåligt minne och nu känner jag mig vilsen och har lätt existentiell svindel för att de senaste åren liksom tappats bort för mitt framtida minne.
En del bilder finns på diverse externa hårddiskar, minneskort, bloggar och dropbox men det är långt ifrån ens hälften. Alltså, arton tusen bilder. Jag är så dum. Det finns en liten chans att datorkillen lyckas trassla ut en del av allt som gömmer sig där inne men jag vågar inte hoppas. Istället har jag tränat och tagit ut min ilska, tröstköpt dadlar och distraherat mig med plugg.
bilbao del ett, lördag söndag måndag
Vänner! Jag är hemma igen efter en helt fantastisk vecka i Bilbao. Har skrattat konstant. Vi flög dit på lördagen, var lite nervösa men taggade. Bilbao är en stad i norra Spanien och vi åkte dit med våran spanskaklass för att bo hemma hos de utbytesstudenter som bodde hos oss i januari.
Ungefär det första som hände var att de tog med oss till Anaconda, som är ett absurt fjortisdisco där alla tjejer klädde sig i de kortaste kjolar, högsta klackar och tightaste tröjor man skådat.
Sen åt vi middag klockan tolv, som riktiga spanjorer. Min utbytesstudent Gorka på sista bilden!! Han äger.
Gorkas förort Urduliz.
På söndagen besteg jag och Gorka ett berg och beundrade utsikten. Sen åt jag bläckfisk i sitt eget bläck som är en helt svart rätt. Uuuuh, tentaklerna var liksom kvar inuti bläckfiskarna.
Vi åkte båt på floden som går genom staden, tittade på Guggenheim och dansade i blåsten med Elina Dina Felicia Moa och Sara. Bästa gänget som jag hängde med konstant.
Överallt längs floden såg man nedlagda och tomma fabriker, och nästan överallt i staden kunde man se bergen.
I Bilbao hyr många ungdomar en lonja, en källarlokal att hänga i. Lonjan vi var i var det sunkigaste och mest bisarra jag varit med om, ni ser ju själva. Där hängde vi i alla fall och spekulerade över hur många som mördats där, hur många som blivit till på sofforna, hur många lik som låg i kylen och hur många liter vodka som konsumerats.
På måndagen regnade det, vi var i skolan och vi fikade på pensionärs-fiket vilket baskerna skrattade åt. Fortsättning följer!
till bilbao
Morgan Dina Filippa Matilda Julia var hemma hos mig igår och spelade kort och drack kaffe och sa hejdå för nu ska jag åka till Bilbao i en vecka. Jag vet inte vad jag vill eller hur jag mår men det kommer bli så roligt, ska bo hemma hos Gorka och hans spanska familj ju och bara prata spanska i en vecka. Så vi hörs om en vecka!
rue jean pierre timbaud
Det kostar fyra hundra kronor tur och retur att flyga till Paris i mars. Hela tillvaron känns så mycket lugnare bara med vetskapen om att vi möjligen åker dit igen. Kanske inte rätt väder för uteserveringar men åh, jag kan inte tänka mig något annat som skulle rädda så mycket.
d
Fikade igårkväll med Dina Morgan Kalle och lugnades ner efter att ha stressat mig skakig och blind över diverse prov och måsten. I förmiddags åkte jag och Morgan till våran högstadieskola och hälsade på bästa Lasse, berättade vad som hänt sen vi slutade och förundrades över hur litet allt såg ut. Han har jobbat där sen -92 och är bara några år över fyrtio, halva sitt liv har han gått i de där korridorerna. Åh Lasse. Sen såg vi A Clockwork Orange på psykologin och jag mår fortfarande illa.
if you ever need selfvalidation, just meet me in the alley by the railwaystation
Det är flera som sagt till mig att de aldrig minns vad bloggen min heter, så jag tänkte förklara. Selfvalidation (som egentligen skrivs med bindesträck) översätts till självbekräftelse eller självgodkännande. För det är det jag känner att så många bloggar går ut på, de finns där för att fylla ett bekräftelsebehov och det gör mig sorgsen. Dels för att man gör det på ett så öppet sårbart sätt, internet av alla ställen för att få bekräftat att ja du är bra fin duktig söt osv. osv.
Self-validation kan också betyda att man inte behöver någon bekräftelse utifrån, ("requiring no external confirmation" sa ett internetlexikon). Alltså att man bekräftar och godkänner sig själv. Och det fattas så ofta, hos mig också (ja herregud). Man behöver bekräftelse utifrån också, så klart, det är en överlevnadsinstinkt från början för att veta att man inte ska bli bortstött av gruppen. Men jag önskar att man var så trygg i sig själv att man tyckte att man var okej själv, och inte byggde sin trygghet på external confirmation.
Nu verkar det kanske som att min undergömda mening med hela bloggen är att få veta att jag är bra och okej och fin, men det är det jag försöker visa att det inte är. Jag bloggar för mig själv, för att det är så trevligt att ha något att pyssla med som inte alls rör skolan, något eget jag kan bestämma över. Och för att jag har så dåligt minne och vill minnas allt när jag blir gammal. Sen är det bara roligt om någon tittar in också. Hoppas det inte var för otydligt, nu ska jag sluta predika och inbilla mig att ni är intresserade, hehehe. Puss.
sexårskalas
Har idag försovit mig, varit på lika dåligt nedslaget oroligt humör som nu har blivit det vanliga, suttit i Morgans knä och pussats i fiket, velat ägna all tid åt latin/spanska/franska/psykologi/engelska för att distraheras. Lyssnat på arg hiphop, gått på min systersons sexårsmiddag och spelat spel på hans sovrumsgolv. Åh mina systersöner är världens världens bästa, och den yngsta har börjat krypa!! Vill ta med dem hem. Nu ska jag plugga latin, det mest bisarra ämne jag läst.
som ceremoniellt river ut hjärtat som en aztek
Om en vecka åker jag till Bilbao och jag känner mig mest som jagvetingenting. Igår var vi finklädda och röriga och nostalgiska och när vi promenerade hem från tunnelbanan (efter en och en halv timma i kollektivtrafiken) var det tjugo minusgrader och vitklädda träd. Vill bara till Bilbao och Gorka nu.
om koloniträdgårdar
Är så rädd och saknar så mycket, så jag lämnar spanskglosorna på köksbordet och promenerar halvtimme efter halvtimme och låter Lars Mogensen och Roland Paulsen förklara och berätta för mig hur samhället skulle kunna (och borde) se ut. Roland Paulsen är nog den klokaste kunnigaste jag hört. Och få platser som berör mig så mycket som koloniträdgårdarna i Enskede. Varken makabert eller storstilat men fortfarande, ett stort fält där det lika gärna kunde ha stått mängder med radhus, men som nu är fyllt av äppelträd vinbärsbuskar grönkål stigar och höga ekar. Jag låtsas att allt är mitt att ta hand om (till och med fåglarna!) och lugnas och får samtal av Dina som får mig att landa lite till. Nu ska jag på artonårskalas
igår spelade jag tp med morgan och hans kompisar
Det såg ut lite så här.
längdskidor och Dina
Är på så himla dåligt humör men har i alla fall åkt längdskidor med mamma idag för jag har studiedag. Undrar hur många sjuttonåringar som gör sånt, till och med mamma skrattade åt mig och frågade om hon trodde jag var den enda i min skola. Det var så jobbigt med skidor att jag faktiskt nästan spydde, om ni vill veta. Åh gud ni skulle sett mig, på darriga ben i mammas snowboardjacka från 93 och med immiga glasögon och stelfryst ansikte. Mamma fick sig ett gott skratt i alla fall. Nu skriver jag på min idrottsuppsats, hurtiga saker om träning och låtsas som att jag vet hur man sköter sin kost. Är arg utan anledning men ska snart träffa världens bästa Dina så då blir allt bra.
instagram januari
Jag vet att det blir lite många sammanfattningar nu. Ni får stå ut. Januari har i alla fall varit en så himla himla bra månad, har mått bra mest hela tiden. Andra dagen på året gick jag på bio med Dina Morgan Kalle och såg Tinker Tailor Soldier Spy.
Spelade mycket sällskapsspel och tyckte synd om katten min.
Fick besök av spanska utbytesstudenter som vände upp och ned på det mesta.
Min student Gorka som inte kunde ett ord svenska lämnade den här lappen på mitt skrivbord. Åh världens bästa Gorka.
Träffade Alice alldeles för lite.
En grön lunch och världens bästa svensklärare Hans. Trodde väl inte att januari kunde vara så bra, har befunnit mig bland så fina vänner.
