Det senaste inlägget skrev jag i söndags och så känner jag i mina bästa stjärnstunder men sen så ligger jag ändå här i min gotlandssäng och känner mest; ta mig på äventyr lägg mig i en torktumlare fyll mig med öl och sätt mig på en studsmatta fyll min chatt med versaler sätt på Like a prayer och När vi två blir en tills högtalarna späcks och behöver lagas med tejp hångla upp mig mot en sovrumsvägg med neonlampor ha springtävling med mig längs en motorväg jag behöver bara känna att jag lever!!! Jag gör mig själv så besviken!
De enda nöjena här på ön är böcker och snus och promenader och musik och sms. Fast... när jag skrev det så såg det ju ganska trevligt ut??Kanske ska sluta klaga bara. Skyller på kontaktlösheten den gör mig knäpp.
MVH er hängivna ångestknut
Allt har mest gått ut på att undvika att vara hemma i så stor utsträckning som möjligt, för så känslo- och kontaktlöst det är hemma får mig vibrerande galen, kan inte sitta kvar vid matbordet, femton minuter sen måste jag bortförklara bort mig. Och senaste månaderna har gått ut på att känna så mycket som möjligt för att fylla upp någonting i mig, utsätta mig för så mycket som möjligt för att undvika -mig själv- vad som helst som distraherar mig från insikten att det är så mycket jag inte vet hur jag ska hantera. Och jag hade nog inte kunnat göra på något annat sätt men nu känner jag mest, jag orkar inte mer. Har ingen ork längre att varje fredagskväll kräver arton A4 i dagboken, harhjärtspaniken och kontoutdragen på öl efter öl efter öl tills jag spyr och stapplar från nattbussen själv och dregglig med fula lögnsms i jackfickan.
INGEN ORK att komma hem halv nio en torsdagmorgon efter studentskiva och efterfest och ensam på bussen gråter i lånad jacka (och möter min lillasyster på väg till skolan när jag kommer hem svullen och tårig). Jag har behövt det och det har varit roligt att vända på allting för att karva in någonstans att jag fortfarande... lever?? Men jag vill hellre må bra nu än att stanna sist på varje hemmafest och gråta mest och ha högljuddast historier.
Nu vill jag; läsa alla böcker på mitt nattduksbord och hitta någon självbevarelsedrift i mig och... tänka efter lite mer, inte bara bara följa mina drifter, borde låta dem passera genom ett rimlighetsfilter först och kanske inte skrika ut precis allt som far runt i huvudet och skicka iväg alla sms som jag på impuls MÅSTE SKICKA ANNARS DÖR JAG JAG DÖÖÖR nej jag dör inte jag tar en lång jobbig omväg om jag skickar det där jävla smset även om det skulle få mig att må bra för natten
Vet ni scenen i Beasts of the Southern Wild där de sover på husbåten de byggt själva? När de delar madrasser och ligger huller om buller och sover helt tryggt? Lite så önskar jag att livet var mer. Puss
jag vägrar träffa fler olyckliga vuxna nu, jag vägrar läsa fler olyckliga vuxnas serier och lyssna på olyckliga vuxnas podcasts för jag försöker ju fortfarande bortförklara allt med tonåren och ungdomen ("jag kommer växa ifrån det") och när jag hör att vuxna människor har samma sorg och dödsångest som blir jag helt paralyserad. det borde vara förbjudet, ska det vara så här hela livet jag vill inte veta i så fall vill jag leva ett tag till i tron att livet "framför" livet "som vuxen" att det är rosaskimrande tryggt även om det är falskt, för jag orkar inte veta att det alltid kommer kunna kännas likadant som det för det gör nu. (förlåt ingen orkar)
jag vill bara titta på margot wallström och gudrun schyman och inte säga någonting
Tog bilden från min vän Ultrahultgren på instagram, solnedgången från montelius i eftermiddags!
Hej vet ni, igår promenerade jag i mina nya blåa skor och bestämde; nu är det slut på självföraktet för det är inte kul längre, det är inte kul eller coolt eller konstruktivt det är hämmande narcissistiskt och tärande. Jag ska klappa mig själv på axeln säga bra gjort Klara, inte ligga paralyserad på soffan hela helgeftermiddagar önska mig vacker höga ögonglober tindrande kinder bristande läppar ljusa ögonlock för det leder ingen vart. Möjligtvis lite glåmiga mobilanteckningar.
Jag ska; (som Moa säger att det är där jag måste börja) förstå hur jag ska lyssna på min kropp och bli helt frisk från mina långsinta ätstörningar, jag vill inte vara en del av det längre jag vill bjuda på middagar steka pannkakor halsa öl och titta på stjärnorna oftare (det här är inte en tonårsblogg för inte). Jag vill inte skrika så mycket, så trött på all obefogad plats jag tar när jag är full, så trött på min egen röst mina egna sms hur jag gör mina egna problem och förälskelser till allmäna angelägenheter. Blinkande smiliesar fula förkortningar ge mig en paus!! Vill ta in saker, inte ge ifrån mig hetsiga sms ingen panik, nya lugna Klara är här. Ska bara ge kärlek och ärlighet!! Ojoj stora ord men på riktigt! (Paradoxen i att jag skriver att jag inte vill ge ifrån mig något, vem tror jag att jag eee hahaha). Träningsläger i ödmjukhet kanske.
Det kanske är en början, Allan Edwall Simon and Garfunkel och Jeffersson Airplane. För så mycket är fint ändå fast så mycket är så fult, liksom att det i en så på många sätt ful värld finns så fina vänner!! Blir hänförd av all välvilja ååååh burriburriburri!!!! Jag vill lyssna på dem när Helena och Sonja säger var ärlig bara och jäkta inte, jaga inte och jag vill lyssna på dem och titta i ögonen klappa på fingrarna stryka håret bakom örat.
Jag är rädd för våren, mars 2009 sitter fortfarande kvar i dammgruset och strokes-låtarna (on the other side!!!) solnedgångarna och hjälp gud när körsbärsträden börjar blomma får en fly då?? Sen tänker jag nej, nya lugna Klara nu! Jag kan göra mig en egen vår nu, jag klarade en egen vinter jag kommer klara en egen vår och jag ser fram emot det!!
PS. Så här mår jag i form av en spellista; mår fan ganska bra
PS2. Hjälp vad ni är fina
