selfvalidation

och sista dagen på året tar jag tvärbanan till sickla kaj, jag har inte varit här sen i oktober och hon vinkar till mig från perrongen. vet inte om jag andas försöker se ut som att jag vet vad jag gör men kollar upp för tidigt när det fortfarande är några meter mellan oss och hon kramar mig hårt säger fina klara hur är det och ja hur är det, jag tittar mest ner i gruset (inbillar mig att det är välbekant), tar emot datorsladden som var anledningen till att vi ses. det blir uppenbart att jag glömt att andas för det finns ingen luft kvar som räcker för att pressa fram ett det-är-bra. hon tittar med skarpa ögon och krokig näsa, säger nej jag förstår och vi går över spåren (asfalten har spruckit på ett ställe sen det här var min station också), och väntar på min tvärbana hem. skyltarna fungerar inte, om jag hade vetat hur lång tid vi skulle stå här kanske jag hade vågat (orkat) titta henne mer i ögonen.

och vad gör en när hon håller om mig med båda armarna och säger jag tycker om dig så mycket, jag tänker på dig så ofta och jag saknar dig så mycket.
   jag tänker; öppna hjärtat nu klara, spara det här långt in, tryggt i vänster kammare kanske, för nu tar det slut nu och här säger vi hejdå. fyra år i deras kök; P1 knäckemackor hennes japanska morgonrock Public Service (vi skrattar åt Lena Ek) muminkoppar - sexton årstidsväxlingar; det taniga körsbärsträdet utanför balkongen har blivit grönt rosa vitt och kalt fyra gånger om medan jag har varit där medan jag har tittat på, delat deras frukostbord 

jag kanske har lagt det för nära hjärtat, för hårt virat för tugnt placerat, omöjligt att vräka putsa skava bort.
     så jag viskar i hennes öra jag tycker om dig så mycket också, jag valde ju inte bort dig när han och jag valde bort varandra, jag vill inte behöva välja bort dig. hon säger jag hade bestämt mig för att inte gråta jag säger jag med men gråter på hennes yllekappa och hon på min (sviktande) axel, silvriga tårar rullar snett över hennes näsa hon drar med fingret över min kind torkar tårarna bort, vi delar inte familj längre.

hon har skällt ut honom, säger att efter fyra år förtjänar en att behandlas med respekt. jag vill vråla ut min äckliga sorg sparka i snön gå ner på spåret falla ihop spy kladdigt över deras frukostbord för där sitter någon annan nu.
jag gråter hela tvärbanan hem på platsen där vi satt i åttan och tittade på chauffören när han tryckte på knapparna med ett paraply. hon sa ta hand om dig, strök mig över ryggen, flyktiga ögonblick jag måste ha kvar dem. jag ser inte var jag trampar men trillar inte, ingen i Enskede är ute och hör mina skallande andetag

gott nytt år, nu tar det här jävla året slut. imorgon 2013 är det ett nytt år som jag inte varit tillsammans med honom under, det första sen 2007 och lyssna här; det här är mitt jävla liv

 

igår firade jag två månader med mig själv och det har aldrig känts mer illamående men glasklart, min dagbok fylls av sprittande ord och det är så oförutsägbart nu men ändå precis bekräftande som man tror.
sprang igår ensam i platåskor i slasket från strand för att hinna tunnelbanan för att sen vara utom-alla-gränser pinsam som oinbjuden hemmafestgäst, knastra sönder liten tuss, . skämma själen ur mig, fast idag känns det mest hjälplöst roligt.
sen i ett badrum med två fulla nyfunna hemmafestgäster och en trasig toalettstol får jag det bekräftat det jag trott, men plågan kanske blir mer hanterbar när man får den sköljd över sig istället för utdragen veckovis. som ett plåster ska det vara. så köksgolvsgråten och sminket under ögonen och darrande ben och slagfallskramar är i ett gott syfte, jag tänker det här är mindre plågsamt än om jag fått vänta ännu längre på att få veta säkert, och bara kunnat fortsätta gissa. Greta ger mig vatten ur en glasburk från högsta köksskåpet, jag fumlar iväg för många och felstavade sms och skäms själen ur mig över att sitta där på golvet i en tröstnings-ring av folk jag knappt känner fast samtidigt; fan vad man är ledsen ibland, ibland rivs det i hjärtat och det enda man kan göra är att fästa tankarna i andras famnar och lukter.

 

jag vet inte om jag skrattar eller gråter mest när vi väntar på nattbussen hem till mig jag och Greta, hon har hållit mig i handen helt tyst hela vägen till medborgarplatsen på folkungagatan. det har aldrig varit så fult och grått här som nu och jag har konstiga eftersmaker av öl&rosévins-drink som jag i panik fyllde ett plastglas med. tror jag bet sönder glaset när lite fel saker viskades... det där att hålla mig lugn och sansad...

  så vaknar vi och kollar på julkalendern och jag får ett sms och det är sant på riktigt nu men jag gråter inte, skriver istället ett svarsmail i timmar och jag tror att jag är starkare mer rakryggad än nånsin eller, jag har i alla fall roligare

 

Har bisarrt mycket energi, tar väl igen för de senaste två månadernas apati och hoppar upp och ned i badrummet med stelfrusna fötter till abba beyonce the strokes och somnar SKRATTANDES kan det ens hända på riktigt. Dricker bubbelvatten tills jag gråter av att det sticker så mycket i näsan chattar på fb effektivare än någonsin, svarar snabbare och kan alla snabbkommandon!! Slänger runt min lillasyster i glada danser går inomhus i mina högsta platåskor och pirrar, kanske för mycket bubbelvatten. Är klara med nya numret av tidningen!! Det kan vara vårt bästa nummer, länkar snart!

 

Tråkig sak: Lilla Journalistpriset är inställt nästa år, vi som i vår hybris trodde vi hade chans att vinna kommer aldrig få reda på hur det skulle gått. Hm jag och Greta grät blod när vi såg det. Annars skrattar vi mest, dansar i kaffis hittar på kodnamn kramas och bedömer efter "skulle han kunna krossa dig med sin kroppsvikt??". 

Jag kommer aldrig kunna somna nu jag är så energisk, borde göra något vettigt av det men jag förstår _ingenting_  just nu fast det viktiga är att jag mår bra. Och imorgon är det lucia och det är min bästa högtid utav alla på hela året!

Har försökt ett tag nu att skriva ihop ett inlägg om vad man kan göra för att det ska kännas lättare men jag är så jävla less. Magkatarren går inte över, jag är för det mesta uttråkad på ett fult sätt, och orklös, rastlös, febrig och illamående. Vill skriva att jag mår så jävla bra och är så jävla stark och skriksjunga independent woman, och egentligen så jag mår ganska bra och är stark och klarar mig bra själv. Men alla vardagspåminnelser plågar mig så mycket och ensamheten blir så påtaglig när man upptäcker lågstadiefoton man glömt i ett plånboksfack eller en galenpanne-lapp i blyerts från 2010 uppnålad på sovrumsväggen. Vill mest bara vara med min lillasyster och mamma, lyssna på radio och smsa. Jag kommer tillbaka när jag har lite mer kraft, tills dess kramar jag Greta och dem, kollar på Pelle Svanslös och somnar på lektionerna. Det är december och snö i alla fall och tredje numret av Latin Lover kommer ut snart och jag har fina helgplaner. Hejdå var snälla mot varandra