selfvalidation

 

Allt har mest gått ut på att undvika att vara hemma i så stor utsträckning som möjligt, för så känslo- och kontaktlöst det är hemma får mig vibrerande galen, kan inte sitta kvar vid matbordet, femton minuter sen måste jag bortförklara bort mig. Och senaste månaderna har gått ut på att känna så mycket som möjligt för att fylla upp någonting i mig, utsätta mig för så mycket som möjligt för att undvika -mig själv- vad som helst som distraherar mig från insikten att det är så mycket jag inte vet hur jag ska hantera. Och jag hade nog inte kunnat göra på något annat sätt men nu känner jag mest, jag orkar inte mer. Har ingen ork längre att varje fredagskväll kräver arton A4 i dagboken, harhjärtspaniken och kontoutdragen på öl efter öl efter öl tills jag spyr och stapplar från nattbussen själv och dregglig med fula lögnsms i jackfickan.

INGEN ORK att komma hem halv nio en torsdagmorgon efter studentskiva och efterfest och ensam på bussen gråter i lånad jacka (och möter min lillasyster på väg till skolan när jag kommer hem svullen och tårig). Jag har behövt det och det har varit roligt att vända på allting för att karva in någonstans att jag fortfarande... lever?? Men jag vill hellre må bra nu än att stanna sist på varje hemmafest och gråta mest och ha högljuddast historier.

 

Nu vill jag; läsa alla böcker på mitt nattduksbord och hitta någon självbevarelsedrift i mig och... tänka efter lite mer, inte bara bara följa mina drifter, borde låta dem passera genom ett rimlighetsfilter först och kanske inte skrika ut precis allt som far runt i huvudet och skicka iväg alla sms som jag på impuls MÅSTE SKICKA ANNARS DÖR JAG JAG DÖÖÖR nej jag dör inte jag tar en lång jobbig omväg om jag skickar det där jävla smset även om det skulle få mig att må bra för natten

 

 

Vet ni scenen i Beasts of the Southern Wild där de sover på husbåten de byggt själva? När de delar madrasser och ligger huller om buller och sover helt tryggt? Lite så önskar jag att livet var mer. Puss