hello hello ca-can you hear me?
på nätterna tränger nog min tunga ut ur munnen den växer först och fyller gommen den är en svullnande köttkörtel, det är därför tänderna darrar på sina rötter. när jag var liten tappade jag tänderna och la in dem i munnen för de var kalla och metalliska. klirrade mot tänderna som fortfarande satt kvar och var del av kroppsprojektet lilla jag. kanske slank de ner mellan kinden och tandköttet så jag frustade ut dem igen, det ingick inte i projektet. medan tungan växer krymper mina fingrar till kalla porslinsminiatyrer som man stoppat in i trolldegen på dagis. det är trolldegen som fyller mitt svalg förstår jag och pressar gommen mot ögonen och hjärnan. tills mina linser prasslar och jag gråter ut dem samtidigt som jag tänker på någon och smutsmånen glider förbi, hälsar till mig från smutsrymden fast jag uttryckligen vägrat att tänka på månar. när jag vaknar lovar jag att mickra mig så rösten blir ljus och så krossar vi glasburkar mot Folkungagatan när vi går till nattbussen och hulkar eller vad vi gör. räddas svirar. slut.
