selfvalidation

Om jag skulle få välja en låt för att sammanfatta mina hittills levda tonår så skulle det utan tvekan vara den här. Det finns ingen bättre låt.

Jag minns att det var någon som för ett tag sen efterfrågade en text om hur jag och Morgan blev tillsammans. Jag vet inte hur roligt det är med världens längsta inlägg så jag försöker hålla mig ganska kort. Men så här var det.
Första gången jag träffade Morgan var i ett augusti-varmt klassrum första dagen i sjuan. Han hade flippflopp-sandaler och badbyxor (det påminns han fortfarande om) och stort lockigt hår. Jag blev tilldelad det röda skåpet bredvid hans röda skåp och jag tyckte mest att han var stökig och aldrig tyst, men jag blev alltid glad de få gånger vi pratade.

På hösten i åttan började vi prata på bilddagboken, jättemycket och jag vet inte riktigt hur det kom sig. Vi skrev hemligheter om oss själva och pratade i telefon om kvällarna. Jag var i New York på höstlovet och jag minns hur mycket jag tänkte på honom. Han var den jag ringde först när jag kom hem. På jullovet smsade vi konstant när jag var på Gotland, kvällen jag kom hem sov han över hos mig.

Jag var så nervös när jag mötte honom vid tvärbanan, plötsligt skulle den här fina men lite nervösa hundraåttiofem-centimeters-Morgan hem till mig och vi som än så länge nästan uteslutande träffats i skolan skulle nu titta på film i mitt flickrum med grön fondvägg och gosedjur i sängen. Vi gick upp mitt i natten och åt kräm med müsli. Första gången vi kysstes var i januari i hans smala säng men vi blev tillsammans på riktigt-riktigt den nionde maj. Då hade alla redan vetat i flera månader. Så klart. Vi förstod nog sist. Och vi var med varandra hela tiden, i skolan, på rasterna, på helgerna och pappa klagade på telefonräkningen men jag var så himla överväldigande lycklig för Morgan var ju den finaste jag visste och tänk att han var min. Och nu har vi varit tillsammans i mer än två och ett halv år.

Åh.

Ps. Det är nästan lite motvilligt jag berättar om Heddas blogg hehe, för den känns så mysig och liten och hemlig. Men hon förtjänar all uppmärksamhet!

Fika på vurma med vackraste Alice.

Och när de stänger gå hem till hennes köksbord och prata i timmar med henne och Johanna.

Sen kan man ju alltid hänga med favoritgänget Gabriel, Morgan, Alice och Guido och träffa på Sonja och bli varm i hjärtat.

Försöka leka lekar, bli avbrutna av bordsgrannar som ville ta med killarna till en replokal.

Den här bilden är så himla bra, standardposer.

Sen blev Gabriel nästan överkörd men vi klarade oss till slut hem helskinnade. Så bra kompisar.

Mina bästa filmer är sådana vemodiga som gör lite för ont i bröstet att titta på. Biutiful handlar om en halvkriminell och vacker men så ångestfylld pappa, en mamma med bipolär sjukdom, för mycket ansvar för sviktande axlar och magisk realism på spanska. Åh kan det bli bättre.

I lördags åt jag och Morgan middag hemma hos Alice med henne och Guido. Hon har finaste lägenheten och vi lyssnade på hiphop, lockade håret och peppade kvällen.

Alice fyllde ju sjutton i tisdags och det måste firas med många kompisar i en liten lägenhet.

Alla var utklädda till något på a, här är en agent, Alice i underlandet och andromeda-galaxen. (Jag, Morgan och Guido var tråkigast och var american apparel, astung samt Alice pojkvän...)

Krisoffer var Amy Winehouse. Bästa. Annars fanns det två araber, en aristokrat, afrodite, avig, Audry Hepburn, en amerikan, aska, en anarkist osv osv. Jag tog av någon anledning bara kort på samma få personer hela tiden och det var ju trist. Och som vanligt inga kort på mig själv, men det blir ju gärna så när man själv håller i kameran.

Vi lekte jag har aldrig och sjöng jamåhonleva och vaktade på toaletten och blev bländade av Alice blinkande lampa hon fick i present. Himla bra kväll trots att den slutade lite abrupt.

Jag och Dina skreksjöng på skånska och dansade oss kopiöst svettiga mellan bänkraderna i Filadelfiakyrkan som mest påminde om en skolaula. Timbuktu var helt fantastisk, så kort och så energisk, det bästa jag sett. Han verkade så rakt-från-hjärtat-ärlig i det han sjöng och jag vill bara hänga med honom alltid. Han skulle vara den bästa storebrodern. Himla bra sätt att spendera en torsdagkväll och en stor del av mitt studiebidrag på.

Idag ska jag på Timbuktu i Filadelfiakyrkan med Dina, gissa om det kommer äga.

I två och ett halvt år, som är trettio månader, som är niohundrafjorton dagar har vi varit vi och vi har gått från tandskallrande kyssar till flytta-hemifrån-tillsammans-planer, för det måste ju vara det enda rätta.

Min bästa vän. Och jag är så huvudstupa kär. I hans mjuka hud, varma händer, trygga närhet. Hur han lyssnar vid matbordet (och äter så många potatisar), att det alltid står tomma koppar på hans rum som jag ställer in i diskmaskinen. Hans mjuka välanvända tandborstar. Att han köper den dyraste honungen på konsum. Hur besviken han blev när han tappade bort Den allvarsamma leken, hur han bäddar ner mig igen på morgonen när han börjar skolan tidigare än jag, all hans klokhet.

Hans skjortkragar, att smyga in händerna på hans rygg under tröjan när vi är utomhus och det är kallt, ärren på hans händer (och historierna om dem), våra brottningsmatcher som jag alltid förlorar och att han alltid somnar innan mig. Att han är så dålig på att fylla i enkäter med sin spretiga handstil och att han älskar Stora Nallen nästan lika mycket som jag gör.

Två och ett halvt år.

Åh.